Replik på ROKS debattartikel i aftonbladet

Ett antal företrädare för kvinnojourer som är medlemmar i ROKS har nyligen författat debattartikeln ”De gör miljonvinst på våldsutsatta kvinnor”. Den publicerades 14 februari i år på Aftonbladet. Sammanfattningsvis skriver debattörerna om att kvinnor och barn som utsätts för våld av män nekas skyddat boende då kommunerna inte har råd att bekosta skyddat boende. Deras tes är att detta beror på att upphandlade privata aktörer tar mellan två till tre gånger så mycket betalt som de ideella jourerna och gör dessutom de mångmiljonvinst.

Debattartikeln väcker fler frågor än vad den ger svar. Varifrån kommer exempelvis uppgiften om att kvinnor nekas boende ifrån? Att sprida sådan information utan att ha det statistiskt säkerställt är högst oroväckande då det kan bidraga till att färre våldsutsatta söker skydd. En annan fråga är hur det är säkerställt att detta beror på kommunernas budget. Det framkommer inte om det här gäller Sveriges alla 290 kommuner eller om det är debattörernas eget axplock av kommuner. Vi kan bara anta att de endast refererar till de knappa femtiotal kommuner som har ramavtal med olika skyddade boenden eftersom merparten av Sveriges kommuner fortfarande inte upprättat ramavtal.

Det rapporteras regelbundet om kvinnojourer som tvingas stänga på grund av för låg beläggning i de lägenheter som tillhandahålls för våldsutsatta. Lägenheter står tomma i månader och personal går sysslolösa. Sådant kan bara ske i en organisation som överlever till viss del på grund av statliga och kommunala bidrag. En professionell aktör hade med största sannolikhet gjort en konsekvensanalys och ställt sig frågan om varför det min verksamhet erbjuder inte är önskvärt. Varför används inte kvinnojourernas skyddade boende om de professionella aktörerna, enligt dem, är både dyrare och sämre? Prisbilden hos de aktörer som erbjuder skyddat boende ser mycket olika ut beroende på vilket stöd och skydd som erbjuds. Utifrån debattorernas presentation av dygnskostnader skulle kunna tolkas att kvinnojourerna inte erbjuder plats till våldsutsatta med en mer komplex utsatthet – helt enkelt för att de tar ett för lågt pris för att kunna sörja för sådana behov. I sammanhanget bör dock nämnas att många kvinnojourer både ges kommunala och statliga bidrag vilket gor att de således har subventionerade dygnspriser. Att komma ihåg är dock att de bidragen också är skattemedel och att dygnspriserna utan dem inte alls hade haft förutsättningar att vara lika låga.

Det har blivit tydligt från tidigare diskussioner att begreppen överskott och vinstutdelning lätt förväxlas. Att en verksamhet gör ett överskott är att se som någonting positivt, det motsatta är inte att föredra varken för klienter eller personal som önskar ha sitt arbete kvar. Ett överskott förvandlas inte automatiskt till vinstutdelning utan dessa medel kan med fördel återinvesteras, vilket är en förutsättning för att bedriva en kvalitativ verksamhet. Vi är väl medvetna om att det finns oseriösa aktörer som bedriver skyddat boende men vi ser också att det inte är kopplat till en specifik driftsform, vilket debattörerna i nämnd artikel vill hävda.

Ingen annanstans inom socialt arbete ser vi denna diskussion om driftsform men inom insats skyddat boende är den sedan ett antal år tillbaka högst aktuell. När en skyddsplacering görs är anledningen främst våld i nära relation. Ett intresseområde som kvinnojoursrörelsen härskat över i drygt fyra decennier. De har kunnat sätta agendan och talat om för alla och envar vad de våldsutsatta i nära relation behöver. Ideologiska krafter har legat lika täta över verksamheternas utformning som dimman i Lützen. Nu ser vi ett paradigmskifte. Lagstiftaren har tvingat socialtjänsten, tillika uppdragsgivarna, att steppa upp. De besitter numera stor kunskap och många socialsekreterare brinner för ämnet. Vissa famlar fortfarande utifrån socialtjänstens svåra organisatoriska utmaningar men många ställer idag adekvata krav på de som utför insats skyddat boende. Krav som inte många kvinnojourer kan leva upp till.

Professionella aktörer som bedriver skyddat boende skulle inte finnas om det inte fanns en efterfrågan. Om professionella aktörer är både sämre och dyrare är det märkligt att socialtjänster runt om i Sverige väljer att placera sina klienter där. Att se en skyddsplacering som debattörerna beskriver som ”Hon fick möjlighet till en paus från den skräck hon lever med varje dag. En chans att samla kraft för att orka lite till, innan hon känner sig redo att lämna för gott”, är att inte ta våldsutsattas situation på allvar. Om den våldsutsatta inte ges adekvat stöd eller skydd utan enbart får en paus från våldet kan en sådan insats närmast bli ett vidmakthållande av en destruktiv relation än något annat. En verksamhet som tillhandahåller ett skyddat boende måste ställa betydligt högre krav på sitt innehåll än vad debattörerna verkar göra. En placering i skyddat boende är bara dyr om tjänsten inte har ett värde motsvarande det pris som betalats. Det kan knappast vara bättre for våldsutsatta människor att det läggs miljoner på boenden som står tomma och inte fyller det syfte som är tänkt.

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/KnWxpo/skyddat-boende-kostar-om-det-ska-gora-nytta

Stiftelsen för insats skyddat boende genom Jonas Ahl, Stefan Bäckstrand, Maria Fischer, Andreas Ingberg och Sol Lindhöjd